Huvudvärk och sliten kropp...

Gårdagen tog mer på mig än väntat. Hjälpte ju farmor så gott vi kunde med allt som skulle styras med innan och efter begravningen. Duka, göra kaffe, servera, göra mer kaffe, diska och plocka undan. Höll igång rätt skapligt med andra ord. Sen kom kvällen och som jag befarat kom huvudvärken med den. Jag och Moa gick och la oss vid åtta men tack vare min skallebang så somnade jag inte förrän vid ett. Moa krånglade och fick till slut sova inne hos oss, igen, jäkla oss som vant henne med det. No more egentid här inte...

Ja begravningen var fin men tuff, som alltid när någon gått bort. Det är lustigt att släkt ska behövas träffas såhär. De andra från farfars sida träffar man så sällan så det blir ju på sådana här tillställningar eller födelsedagar man träffas. Det ska vi nog kunna ändra på tycker jag. De är ju så trevliga och omtänksamma människor som man blir glad av att träffa. Inga energitjuvar där inte! =)

Nu mår jag iallafall bättre än innan, den där otäcka känslan i kroppen som fanns är borta, nu är det bara huvudvärken kvar. Men den lär nog hänga i en stund, blir alltid så när jag håller igång med en massa stress och press. Blev inte bättre av att en hel del tårar fälldes heller. Men nu är den delen över, nu är det urnsättningen kvar. Det är inte lika jobbigt. Mest befriande på nått sätt.

Ja du farfar, nu står vi här utan dig, det är tomt ska du veta men vi klarar oss. Livet måste gå vidare på ett eller annat sätt. Och är det nått du har lärt mig så är det att inte vara ledsen utan att vara glad för det man har kvar istället. Du lärde oss också att det finns så mycket i livet att lära. Du började spela golf, tog ditt kort med bruten hand. Du klarade av att sluta röka trots att du rökt så mycket i ditt liv innan. Det kallar jag järnvilja! Du spred så mycket värme och glädje vart du än gick och stod där stor och stark, med en skön famn att krypa upp i när man behövde en kram. Dina fina alster som du så fint gjort finns att skåda lite här och var. Jag kommer alltid gilla smide, tack vare dig.

Fick inte fram orden i kyrkan, men jag vet att du vet att jag älskar dig och nu finns du där någonstans tillsammans med alla andra som vi så mycket saknar och älskar. Ta hand om dem så som du tog hand om oss tills vi ses igen. //Sandra

Ja ni, annars händer inte mycket i mitt liv nu när jag jobbar natt. Sover ju mest och försöker umgås med familjen så mycket som möjligt. I måndags hann jag med att träna lite med så stegen kom upp i 22214 steg. Igår räknar vi inte och idag har jag bara tränat så det blir väl 12300 plus alla de steg jag tagit här hemma. Idag har det inte blivit mycket knop efter att jag tränade. Lagade lunch, käkade och gick sen å la mig. Sov till typ strax efter fyra, kikade på tv, lagade mat och nu sitter jag här en stund innan det är dags att bege sig till jobbet.