Är det inte lite konstigt.....?

Ja då sitter jag här igen då, var ett tag sen sist. Men man är ju en arbetande kvinna så det är inte så lustigt att man inte har tid för struntsaker längre. Eller struntsaker är det väl inte men jaa ni vet vad jag menar hoppas jag.
Tommy är på innebandy och Moa har lagt sig så det är tyst och skönt här hemma nu. Borde kanske ha lagt mig istället men jag hamnade här. Känner hur huvudvärken kommer smygandes och ska kanske sova så jag orkar med en arbetsdag imorgon men känner att sömnen lär inte infinna sig än och då är det bara jobbigt att ligga i sängen och försöka bli trött. Men när Tommy kommer om en liten stund följer jag nog med han ner i sängen och läser en stund och ser om det hjälper.

Imorgon blir vi ägare av en ny moppe...en som jag slipper springa igång och slå mig halvt fördärvad på! Ska bli skönt med något lättkört att ta sig till jobbet på. Nu tänker ni säkert att det vore bättre med körkort och ja, jag håller med men det kostar pengar och tar tid att skaffa så Tommy får börja så följer jag efter sen. Han har ju längre till jobbet så det är bäst att han får börja. Så håll i er när jag kommer, jag kan inte garantera er säkerhet, knappt min egen heller med den balansen jag har. I vinter åker jag inte en meter, så mycket kan jag lova iallafall.

Idag har jag kommit på att min dotter är lite av ett geni...hon klurade ut en sak i ett spel på datorn som jag inte ens hade klurat ut. Kan nog bli något av den damen i framtiden! Duktig på Wii är hon med. Bowlade mot mormor idag och det fattades bara 4 poäng så hade hon slagit tanten. Helt sanslöst vad det går fort med de små liven. Hon är snart tre och ett halvt men det känns som om man kom hem med henne igår från BB.

Igår kände jag mig duktig men på samma gång helt värdelös när jag gjorde en grej....är det inte konstigt att de känslorna kan komma samtidigt? Har ådragit mig ett uppdrag och när jag gjort vad jag är ålagd att göra så kändes allt så konstigt fel. Människor tjafsade och tjurade runt mig och så ska det egentligen inte behöva vara men ändå så måste det bli så för att det i slutändan ska bli rätt. Jag vet att jag är rätt för uppdraget om jag bara lär mig att inte vara så djävulskt känslig. Men tas det här vidare så får vi hoppas på att rätt blir rätt och inte fel.......Förlåt om jag svamlar men av vissa skäl ska man nog inte skriva för mycket om det hela!

Vb: När man är van tid något, kan det in

När man är van vid något, kan det inte få vara så då? Nej inte i den här stan! Bussarna åker konstigt och affärer som man gillar tas bort! Synd man är vanemänniska

17 augusti 2009

Ja herregud vad tiden går fort. Snart är det höst...jo för det vet jag eftersom en hel del löv redan har börjat skifta färg ute i naturen. Men jag är inte ledsen för det, för hösten är så mysig. Man får burra ner sig i soffan med filt och tända ljus. Nu har vi en mysig altan vi kan sitta på också med tända ljus och infravärme medan det är lite småkyligt där utanför!!
Men vintern kan vi gott hoppa över för den är ju inte vad man vill att den ska vara iallafall. När man var liten var det massor med snö och man kunde bygga igloos på trädgården (läs pappa) men nu för tiden blir det ju bara slask och kanske snö i två dagar. Om man har tur så man kan åka lite pulka. Det enda positiva med lite snö är att man inte behöver skotta så mycket...det är ett jobb som jag inte tänkt så mycket på förrän jag flyttade till vårat lilla bruna kråkslott! Fi för den lede vad tråkigt det är!

BTW idag har jag gått och införskaffat mig en ny mobiltelefon...som jag har tjatat mig till ett bra tag av min sambo. Vi gjorde en deal...jag fick köpa telefonen om han fick köpa en ny tv. Vilket jag tjänar mest på eftersom jag får använda båda sakerna medan han bara har nytta av den ena. Men så långt har han nog inte tänkt min käre sambo.

Vårat underbara lilltroll har ju börjat på nytt dagis som vi bor granne med och inskolningen gick fantastiskt bra men nu, helt plötsligt, tror jag hon fått en släng av separationsångest. Några dagar nu har hon blivit ledsen när jag ska gå från dagis. Trots att hon suttit på förmiddagen och längtat som tusan efter att få gå dit. Sista halvtimmen innan vi ska gå sitter hon oftast med skorna på och tjatar galet om att NU måste vi gå mamma! Jag hoppas verkligen det går över för det gör verkligen ont i mitt mammahjärta när fröknarna får ta en gråtandes Moa ur mina armar för att jag ska kunna gå. Jag vet ju att det går över fort men det känns iallafall som om man sviker barnet när man bara går. Fast när vi ska hämta henne är det ju åt andra hållet istället, då vill hon inte följa med oss hem! Barnen är ett släkte för sig och det är tur vi har dem. De värmer ens hjärta något enormt och ett "mamma, jag älskar dig" kan man leva på bra länge när vardagen känns trist och tung!

Hittat på webben..stämmer?

Det bör vara jobbigt att ena stunden låtsas att vara ens vän och i andra stunden behöva vara elak för att passa in hos andra.
Det är som det gamla ordspråket: Var aktsam för dem som pratar skit om andra, för risken är stor att de pratar skit om dig när du inte är i närheten. (http://poisonpoison.blogg.se/)

Ingen är felfri, inte ens jag! Men man kan bli bättre!

Aj som fan!!







Ja så går det när man tror att man är världens bästa på att starta en moppe som hänger sig på full gas och vägrar släppa handtaget. Lyckades med den bedriften när jag skulle till jobbet igår, lagom stressad. Men efter mycket om och men kom jag tillslut iväg och kom trots broöppning i tid till jobbet, halvblodig och öm. Men superkvinna som man är så borstar man av sig och vägrar erkänna att det gör jävulskt ont och jobbar på iallafall. Framåt kvällen börjar det svida nått in i skogen och det blev inte skönare när jag skulle ta på mig tröjan och gå ut för att åka hem.
Jag tänkte att nu ska jag bara få igång moppen och åka hem sen behöver jag aldrig åka mer om jag inte vill, men då bestämmer sig den lilla djävulsmaskinen för att retas en sista gång. Den startar inte...jag springer, gasar, springer och gasar men det händer inte mycket. En gång fick jag igång den men då dog den efter hundra meter!! Att stå med en död moped mitt i gettot när det är kväll och mörkt är ingen höjdare kan jag lova, speciellt inte när man är mörkrädd som jag. Och till på köpet slocknade gatbelysningen en stund....det var droppen, efter en halvtimme ringer jag pappa! Han som är så snäll får hämta mig och djävulsmaskinen. Efter en massa bök för att få på den på cykelhållaren på bilen kunde vi äntligen åka hem. På trappen möter Tommy upp mig och frågar vad jag styr med?? Jag styr inte alls sa jag, det är den där hemska saken med två hjul som jävlas. Då ska ju givetvis min kära sambo se vad det är för fel på mopeden, och startar den på första försöket!!!!
Så nu har jag bestämt mig att maskiner är inget för mig. Hädanefter åker jag buss, cykel eller tigger skjuts av någon som kan det där med maskiner! Så det så.....



Påminnelse...

...till mig själv! Låna kabeln till pappas kamera så jag kan lägga in bilderna från vår reunion förra helgen!