17 augusti 2009

Ja herregud vad tiden går fort. Snart är det höst...jo för det vet jag eftersom en hel del löv redan har börjat skifta färg ute i naturen. Men jag är inte ledsen för det, för hösten är så mysig. Man får burra ner sig i soffan med filt och tända ljus. Nu har vi en mysig altan vi kan sitta på också med tända ljus och infravärme medan det är lite småkyligt där utanför!!

Men vintern kan vi gott hoppa över för den är ju inte vad man vill att den ska vara iallafall. När man var liten var det massor med snö och man kunde bygga igloos på trädgården (läs pappa) men nu för tiden blir det ju bara slask och kanske snö i två dagar. Om man har tur så man kan åka lite pulka. Det enda positiva med lite snö är att man inte behöver skotta så mycket...det är ett jobb som jag inte tänkt så mycket på förrän jag flyttade till vårat lilla bruna kråkslott! Fi för den lede vad tråkigt det är!

BTW idag har jag gått och införskaffat mig en ny mobiltelefon...som jag har tjatat mig till ett bra tag av min sambo. Vi gjorde en deal...jag fick köpa telefonen om han fick köpa en ny tv. Vilket jag tjänar mest på eftersom jag får använda båda sakerna medan han bara har nytta av den ena. Men så långt har han nog inte tänkt min käre sambo.

Vårat underbara lilltroll har ju börjat på nytt dagis som vi bor granne med och inskolningen gick fantastiskt bra men nu, helt plötsligt, tror jag hon fått en släng av separationsångest. Några dagar nu har hon blivit ledsen när jag ska gå från dagis. Trots att hon suttit på förmiddagen och längtat som tusan efter att få gå dit. Sista halvtimmen innan vi ska gå sitter hon oftast med skorna på och tjatar galet om att NU måste vi gå mamma! Jag hoppas verkligen det går över för det gör verkligen ont i mitt mammahjärta när fröknarna får ta en gråtandes Moa ur mina armar för att jag ska kunna gå. Jag vet ju att det går över fort men det känns iallafall som om man sviker barnet när man bara går. Fast när vi ska hämta henne är det ju åt andra hållet istället, då vill hon inte följa med oss hem! Barnen är ett släkte för sig och det är tur vi har dem. De värmer ens hjärta något enormt och ett "mamma, jag älskar dig" kan man leva på bra länge när vardagen känns trist och tung!