Lite ljus i mörkret...

Har kännt precis hela dagen hur det har bubblat och kliat i fingrarna och jag har bara längtat till den här stunden när jag får sätta mig ner och skriva av mig det jag har inom mig. Men nu vet jag inte var jag ska börja eller sluta. Hur lägger man upp något här utan att bli hatad, ratad eller dumförklarad?

Av mina vänner och annat folk som jag känner, kommer jag inte bli något av ovanstående men från många andra kommer säkert det komma en eller annan kommentar men må så vara då för det kommer rinna av mig lika väl som vattnet i duschen gör.

Alla har rätt till sin åsikt, det respekterar jag, men när man blir påhoppad för att man följer en kommunal tillgång man har rätt till och betalar för, då är det något som är fel.

Idag fick jag till mig att jag och min sambo är egoistiska och eventuellt lite onormalt funtade. Det kom även en antydan om att vårat hem kanske inte är den bästa platsen i världen. Allt detta bara för att vi har valt att ha våran dotter på dagis de femton timmarna i veckan vi har rätt till när man är arbetslös (läs Tommy).

Jag älskar min dotter över allt annat och hon sprider ljus och värme vart hon än går. Jag låter inte någon annan ta hand om henne för att jag inte orkar, jag låter henne gå till dagis för att hon tycker om att vara där. Vi umgås inte med så många med jämnåriga barn och hon behöver just den sociala biten. Att få leka av sig med andra barn och inte bara få umgås med oss hela tiden.

Att diskussionen startade över huvudtaget var för att jag var öppen och ärlig på en sida här på internet och skrev att jag och sambon skulle åka och handla julklappar idag, passa på medan lillan var på dagis. Men så kan man tydligen inte skriva.

Tänk att det finns människor som har den orken och engagemanget att lägga sig i en annan människas liv så pass. Det är ju ganska kul egentligen att man kan engagera andra människor till något men att det ska gå så långt att det nästan blir personangrepp är inte ok!

För att bloggen inte bara ska handla om ovanstående så bryter jag av med lite vanligt dravel med.

Imorgon får Tommy gå tillbaka till jobbet. Än så länge bara för två veckor men det är ju alltid något, eller hur? Och Moa har blivit stor tjej fort. Bestämde sig häromdagen för att hon inte behövde blöja längre. Går på pottan och toaletten utan svårigheter och idag var första dagen på dagis utan blöja. Nu går det fort ni. Men blöja på natten fortsätter vi med ett tag till. En sak i taget har jag hört är bra.

Nästan alla julklappar är inhandlade och inslagna och ligger nu i påsar för vardera ställe de ska delas ut på. Några är kvar i affären men kommer inom snar framtid hamna på mitt bord med julklappspapper och etiketter. Julkorten ska skrivas klart och läggas på lådan. Blir lika förvånad varje år över hur julkänslan kommer krypande. Och i år blir det en stor gran (i plast dock) för det får äntligen plats. Längtar faktiskt till dagen då vi ska klä den. Familjemys på hög nivå i vårat nya hus. Me like! Pepparkakor ska bakas och apelsiner med nejlikor ska fixas och hängas. Det här kommer bli en bra jul....fick ju semester och allt!        

Kärleksförklaring

Har jag någonsin sagt hur mycket jag verkligen älskar min lilla familj? Ja det måste jag ha gjort men jag tänkte göra det igen. De är verkligen bäst i hela världen. De får mina dagar att vara meningsfulla. Är man på dåligt humör, sur, arg eller ledsen så är de där vid min sida och gör allt för att få mig på bättre humör. Visst så kan det vara jobbigt ibland och vara en familj. Man har sina åsikter om det mesta och kan inte alltid vara ense. Men i det stora hela är allt frid och fröjd. Om man bortser från trotsen som tagit över vår treåring då vill säga. Hennes humör är hemskt nu för tiden men det är ju bara att göra det bästa av det och andas ordentligt mellan varven.  Men trots det så älskar jag dem så att det gör ont i hela mig, fast på ett bra sätt. 
Jag är verkligen mäkta imponerad av alla som är ensamstående och som orkar med. Jag har ju en underbar sambo att lämna över till om jag känner att jag behöver andas men det har ju inte de. En stor eloge till dem. Hoppas ni får många fina julklappar i år för det är ni verkligen värda!
Och mina nära kära vänner är ju värda att nämnas med. De är inte många men det räcker för att min värld ska snurra. Är så oerhört glad att ni finns. Man behöver inte träffas ofta, behöver inte prata varje dag men man vet att ni finns där i vått och torrt. Ett samtal bort när man behöver. Ni blir inte sura om man inte ringer, ni blir inte arga för att jag aldrig kommer och ni förstår mig utan att jag behöver säga något. Ni vet att min familj går först och ni står stolta kvar som tvåor. Jag hoppas ni vet vilka ni är och sträcker på er för ni är verkligen något extra.  


Det tråkiga i allt är att det alltid finns någon eller några som är avundsjuka och som verkligen tror att de kan förstöra det andra har bara för att inte de är lyckliga. Men den kuppen går jag inte på. Jag vet vad jag har och jag kommer inte att förlora det. Att komma med falska anklagelser är hemskt. Tur jag inte är riktigt så blond att jag går på det. Och jag tänker inte ens älta det något mer för det är inte värt att ödsla energi på det.

All kärlek till folket! Nu ska jag fixa lunch till mina nära och kära.....Pöss