Men på något konstigt vänster så kan man inte bete sig så när man är snart 29 år och räknas till den vuxna skaran. Nä gapa, skrika och tjura får man göra när ingen ser på, men man ska kunna föra sin talan och få sina medmänniskor att förstå hur man tycker och tänker, men om motparten redan satt sig på tvären och inte alls vill lyssna då kan det vara svårt att nå fram....då vill man gapa, skrika och gråta en skvätt, bara för att få ur sig den värsta ilskan.
Jag vet inte hur andra fungerar men jag vet att jag sällan blir arg, det har jag nog ärvt efter min far, men när jag väl blir arg då kokar det i mig och det "arga" kommer ut i tårar. Det är inte många som fått se mig när jag blir sådan och det är ju inget man vill visa heller men när det väl kommer finns det ingen hejd på det hela. Då måste det få komma, det går liksom inte att stoppa undan det och ta fram det när man är ensam. Idag var det nära, men det liksom sjönk undan av sig självt. Jag vet inte om det var luften som gick ur mig eller vad det var, men nu känner jag att det hade varit skönt om det hade fått komma fram, inte för min omgivning kanske men för mig hade det varit betydligt mycket bättre än vad det är nu.
Jaja, allt här i livet kan ju inte gå som man vill, lite prövningar och hinder på vägen ska väl vara en del av livet. Och jag är ju inte lika hårt drabbad som andra, men det vore skönt någon gång om det kunde gå rakt fram ett tag utan att man ska behöva halka in på tråkiga vägar hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar