Vart tar tiden vägen? Allt går så fort även fast jag inget gör, vissa dagar sitter jag bara på röven i soffan och tycker att jag är sååå sjukt trött och inte orkar en dag till men vips så är det helg och vi alla är samlade hemma och hittar på en massa mys.
Vi har ju fått en liten kille som gillar närhet och uppmärksamhet. Så att ligga i ett babygym eller sitta i en babysitter är ju inget skoj, nä man ska hänga på en vuxens axel eller ligga på deras bröst och sova annars gör man sig hörd. Och detta är ju rätt påfrestande både på kropp och psyke.
Vissa dagar är jag tjutfärdig för att jag har ont och är sååå trött på allt men andra dagar trotsar jag allt och skiter i värk och trötthet, jag vet ju att det går över någon gång och att Tommy faktiskt kommer hem efter fyra och hjälper mig.
Idag är en sån där dag när jag snörat på mig sjalen och trotsar...varför ska man klaga för när det finns människor som har det sämre? Jag är ju inte dödssjuk eller något, jag är bara en aningens sliten småbarnsförälder som måste tillåta sig själv att få klaga någon gång ibland. Även om omgivningen tycker jag är tjatig och larvig.....Det är ingen som påpekat det men ibland ser man folks minspel och hur de uttrycker sig, kroppsspråk säger en hel del. Men nog om det, man får ha bra och dåliga dagar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar