September månad är snart slut och hösten börjar väl på riktigt med Oktober månad, iallafall enligt min personliga kalender.
Men ljusen på kvällen har varit tända sen länge och att mysa in sig under filten när det känns grått och trist har ju med redan förekommit, iallafall i vårat hem.
Jag älskar verkligen hösten, färgerna, mörkret som smyger sig på tidigare på kvällen (trots att jag faktiskt är en aning mörkrädd) och att vinden biter lite hårdare i kinderna när man är ute, även om det är något jobbigare med att klä på sig mera kläder.
Och det faktum att jag faktiskt fyller på hösten, egentligen firar vi ju inte oss vuxna på det sättet längre om man inte fyller jämt, men jag känner mig fortfarande som ett litet barn inombords när det närmar sig min födelsedag, det där pirret som sitter där inne i magen är bra skönt. Och att man kanske får ett litet paket är ju rätt spännande det med =) Undrar om liten i magen känner för att överraska sin mamma med att komma på hennes födelsedag? Eller nej, vill ha min födelsedag för mig själv!
Tänker inte tala om för er när den är men snart så är det dags och jag hoppas att det verkligen går vägen.
Man får försöka hålla gravidhormonerna i schack och hoppas på att blackouterna håller sig borta. Jag har sagt ända sen jag började med att ta körkortet så skulle inte teorin vara några problem eftersom jag alltid haft läshuvud och att det var körningen som skulle krångla, men jag har motbevisat mig själv, teorin var fan inte lätt men körningen känns så mycket lättare och jag känner mig inte alls lika nervös för den som för teorin. Men när dagen kommer så tycker jag säkert inte att det är lika kul, kommer säkert vara sååå nervös iallafall och kommer tjuta som en stucken gris oavsett om jag klarar mig eller inte.
De som är trötta på bebismagar och allt tjat om gravidhormoner och annat behöver ju inte läsa vidare efter det här om de inte vill.
Såg på ett ställe för någon eller några veckor sen en person som verkligen spydde ur sig hur mycket denne ogillade att folk tjatade om sina magar och om hur graviditeten fortskred och jag lovade mig själv då att inte ta upp det alls, men det har liksom legat och grott någonstans i mitt bakhuvud och nu bara måste jag.....Om man upplever att folk tjatar eller gnatar om något de tycker är roligt i sitt liv, kan man väl på ett snällt och trevligt sätt säga det till personen det rör och inte basunera ut det på ett sånt sätt att hur många som helst kan ta illa vid sig. Bara en liten tanke som kanske inte berör någon av mina få läsare men nu har jag tömt bakhuvudet iallafall och kan fortsätta skriva om min egna "magstatus".
I fredags gick vi in i vecka 33, alltså bara 7 veckor kvar nu. Och det märks mer och mer att liten börjar bli större och att det blir mindre utrymme inne i magen att röra sig på. Liten sparkar och far runt som en liten voltande, kickande judobebis. Och det är mina revben och lungor som ligger i farozonen då barnmorskan sa efter undersökningen i förra veckan att liten faktiskt "ställt sig på huvudet" nu, den kan få för sig att vända sig igen men troligtvis inte. Alla värden såg bra ut och liten följer kurvan precis på linjen och jag har "bara" gått upp sex kilo sen inskrivningen hos barnmorskan.
Det märks även på mig och mina hormoner att det inte är så länge kvar nu...trött (sover inte många timmar pga magen), tjurig, varm, ledsen, glad...ja, så växlar det hela tiden, och jag känner mig lite elak och som en lite dålig mamma när jag medger att det är skönt att jag kan lämna Moa på dagis, men jag tror det är lika bäst för det är hon som drabbas värst av mina hormonella utbrott då tålamodet inte är på topp just nu. När Tommy är hemma är det bättre för då kan jag gå undan och han kan ta dusterna som inte alls blir lika högljudda och gråtmilda. Men för det mesta är jag ändå glad och relativt pigg iallafall, är ju ingen gravidbitch hela tiden.
Och, by the way, gravid betyder att man är tjock, för det har Moa sagt!
