Jag kunde flyga igen

Söndag morgon och jag borde gå å lägga mig eftersom jag har vakennatten inatt men jag har ju sovit hela natten på jobbet så jag är inget trött ju. Har mummsat frukost med Moa och glott på tv en stund innan jag hamnade här. Kollat en massa bloggar och läst tidningen. Hittade en blogg jag måste spinna vidare på. Det är hemskt men sant.

Skrivet av kanelbullen 28 februari 2008, klockan 14:20
Läste två artiklar i Aftonbladetsom båda handlade om hur personer blivit mobbade under en lång tid. Den ena berättar om en kille som hängde sig och inte hittades förrens en vecka senare . Medan den andra handlar om en tjej och en kille som blivit mobbade på samma skola, utan att någon bland skolpersonalen gjort någon betydande förändring. I det första fallet menar både vänner och familj på att de har svårt att se varför han tog sitt liv. Detta trots att han verkar varit mobbad under större delen av sitt liv och det till och med gott så långt att skolan gett killen ett eget omklädningsrum att byta om i på grund av trakasserierna. På den senare skolan anser skolans rektor att de gjort allting rätt, vilket jag också har jag väldigt svårt att se. Hur kommer det sig i sådana fall att tjejen vid flertalet gånger försökt ta sitt eget liv?Personligen har jag väldigt svårt att förstå hur människor bara kan låta mobbing fortgå utan att göra någonting. Hur kan du som mobbar och du som står vid sidan och därmed indirekt hjälper till sova gott om natten? Hur kan skolans rektor med personal anse att de agerat rätt och tillräckligt i fall som dessa? Jag vet att det finns de människor som blundar och går förbi och det gäller självklart inte bara i skolvärlden. Det är lika hemskt med mobbing bland vuxna som bland barn!!För dig som är inblandad i en sån här situation idag eller kanske blir det någon gång i framtiden, se till att göra något och stå inte bara brevid och titta på!!Det är er skyldighet som människa att stoppa såna här eländigheter snarast möjligt!!

Som sagt det är hemskt att sånt här kan hända och tyvär så är det vanligare än vad man tror. Finns så mycket människor där ute som mår så pass dåligt att de tänker på att ta sina liv, allt pågrund av att någon mår ännu sämre och är elakt mot en person.
Jag säger inte att en mobbare måste må dåligt i sig själv men jag tror att fallet ofta är så. Något i deras hemmiljö eller annat gör att de måste hävda sig och göra nått för att de ska må bättre och få med sig andra i en liten elak cykel. Och de som hänger på mobbningen eller bara står och ser på är fega i sig och vågar inte säga ifrån för då kanske det är de som hamnar i mobbarens klor istället.
Barnen idag och förr är rätt lika men det är just elakheterna som ändras till det värre. Barn kan vara så elaka och det blir inte bättre av att vi vuxna ibland inte har tid att se vad som händer med våra barn, eller helt enkelt väljer att inte se vad som händer. Jag har nog ingen egentlig lösning på problemen, men jag tror att man som förälder måste prata mer öppet med sina barn och se till så de förstår innebörden med allt som händer runtomkring oss. Vi måste vara mer lyhörda på signaler och prata, prata, prata med varandra om vad som händer och kan hända.
Jag själv var utsatt för mobbing i hela nio år och det var ingen lätt period, speciellt inte i tonåren när alla hormoner svallade. Jag undrade vad jag hade gjort för fel, jag var arg på mina föräldrar för att de inte gjorde så att jag såg normal ut, jag var arg och besviken på mina lärare som vände ryggen till och inget såg, jag var arg på mina kompisar som inget märkte. Jag var oerhört ledsen hela tiden men vände det inåt och var tyst. Så länge det höll sig till skolan var det ok, då kom jag undan det när jag kom hem och kunde vara den goa och glada tjejen igen...men det varade inte länge. Den dagen man fick sin första mobiltelefon och mina så kallade "kompisar" fick mitt nummer fortsatte det även efter skoltid. De ringde och sjöng så "fint" för mig; "vi kan nått som inte du kan vi kan titta rakt fram, det kan inte du" (jag skelar med mina ögon ibland).
Men på nått vis så stod jag ut, jag klarade mig genom låg, mellan och högstadiet. Jag började festa tidigt, rökte med mina kompisar och hamnade i fel gäng i mellanåt. Men sommaren efter nian var det nått som klickade till i mig. Jag skulle börja i gymnasiet. En helt ny skola med en massa nytt folk. Det här fick inte fortsätta, jag skulle inte klara mig då. Vi började i skolan, hamnade i små basgrupper i klassen och då såg jag mitt tillfälle till förbättring. Den nya tjejen skulle träda fram. Jag satte mig rakt upp och ner och talade om för dem vad jag fått utstå i nio år, hur elaka alla barn varit mot mig och att ingen hade märkt nått. En tjej som hamnade i samma grupp som mig hade gått i samma klass som mig i alla dessa år och vi var väl inte kompisar direkt men inte heller ovänner. Hon var en av de som bara gått förbi hela tiden och inget märkt, det var vad hon sa iallafall. Hon var aldrig dum mot mig så jag är inte arg eller ledsen på henne. Iallafall så kom min vändning i livet just där och då. De lyssnade på mig och jag förstod att mitt gamla liv var över. Jag blev lätt och kunde flyga igen!

Varför skriver hon det här undrar ni nu, men jag hoppas att någon där ute som mår dåligt ska läsa min lilla livshistoria och kanske kan komma att må lite bättre. Möjligtvis kanske en mobbare läser texten och kommer på hur illa de får andra att må och kanske ändrar sitt sätt att vara mot andra.....Ja nån ska det kanske hjälpa och om inte så har iallafall jag fått ur mig nått som gått och gnagt på mig i mellan åt. Även fast man mår bra idag så kommer det tillbaka ibland och jag blir lite ledsen, speciellt om jag ser nån annan som mår dåligt av hur andra beter sig mot den personen. Så det har hjälpt mig iallafall och kanske någon annan......