19 Januari 2011

Ja den här bilden säger väl en hel del...
Att ha en bebis är ingen dans på rosor, det visste jag, men jag måste säga att den här gången är det inte lika rosa skimrande och gulligt som jag tyckte det var när dottern kom. För henne fick jag ju iallafall sova lite...
Jag har varit en av dem som alltid sagt att lite barnskrik inte är så farligt, att det snart går över, men nu är jag inte av samma åsikt längre. Jag förstår dem som får små "psykbryt" och tjuter sig igenom dagarna.
Häromdagen hade jag en av de där mindre bra dagarna. Där inget funkade för mig....tårarna brann innanför ögonlocken för minsta lilla. Och man frågade sig varför allt gick på tok. Jag tror att det var sömnbristen som gjorde sig påminnd. För om det skulle vara "baby blues" så skulle man väl känna så varje dag, eller?
Hade iallafall en skitdag i förrgår men den blev lite bättre när först bästa kompisen T kom på besök och tog Max en stund och älsklingen överraskade mig med en bukett rosor! Bara för att....

Igår fick Moa ledigt från dagis och vi drog till öppna förskolan istället och firade deras två års dag. Det bjöds på tårta och fiskdamm. Moa hade riktigt skoj trots att hon var äldst utav alla barn och Max var yngsst, om man inte räknar de små som låg i magarna och håller på och jäser. Moa och Max trivdes som fiskarna i vatten på öppna förskolan, Max var som en helt annan bebis när han vaknade. Han kikade runt massor och kinkade inte alls så som han gör hemma. Han log och mös massor. Undrar om han blir understimulerad hemma? Vi måste nog ut mer tror jag.
Innan vi åkte hemåt stannade vi på Sibylla och käkade lunch, för det hade Moa beställt eftersom hon inte var på dagis.

Nu sitter jag i soffan och vilar min stackars rygg som tagit lite stryk utav allt bärande på Max, vem trodde att han skulle bidra med motion till mamma! Synd bara att ryggen är så otränad att man får ont.
Men men, allt går ju över så småningom...

16 Januari

Varför sover inte barn när de är trötta för? Och om de sover, varför gör de inte det i sin säng? Tack vare en trött och envis liten kille står jag upp framför tvn och vaggar fram och tillbaka trots smärta i ryggen. Bara väntar på att han ska somna skapligt så kanske jag kan sätta mig sen och dricka upp kaffet som nog behöver micras igen. Och så vore det inte helt fel att få blunda lite med. Trött idag, som de flesta dagarna. Funderar faktiskt på att sluta amma, eller iallafall testa att ge mer ersättning bara för att se om han blir mer nöjd på natten istället för att tutta en gång i timmen och sen bara sova på mig.

Lillskiten är ju bara 8 veckor, men det känns som om vi haft honom hur länge som helst. Och jag älskar varje stund men ibland så tryter tålamodet en aning.

Nu sover han och jag tänker göra detsamma.

Published with Blogger-droid v1.7.2

8 Januari 2012

Ännu ett nytt år har hoppat på mig. Varför känns det som om jag inte hinner med? Låg ju på förlossningen nyss och tittade på min dotter som låg där på magen och glänste så som nyfödda barn gör.
Nej det hände ju faktiskt för snart sex år sen....Nu sitter man här i ett hus, inte lägenheten, med en tös som i höst börjar i förskoleklass och en liten kille på snart 7 veckor, som bara är världens finaste, ja efter sin syster då som alltid kommer på första plats. Även fast hon nog inte känner det så nu när lillebror tar upp en massa tid från henne. Men hon är så duktig min lilla tjej, hjälper till och tycker synd om mamma som inte får sova, men lite jäkelskap ställer hon till med och tjurar ihop ibland men det hör väl till när man är storasyster. Jag var nog inte alltid lika snäll jag heller mot min mamma när min lillebror kom.

Nu är det 7 dagen på rak jag försöker få det här inlägget klart men har blivit avbruten varje gång av en massa måsten eller så har datorn av någon anledning inte sparat det jag skrivit.
Det var visst svårare än jag trodde att vara tvåbarnsförälder. Trodde allt skulle flyta på rätt bra men jag har inte riktigt fått in rutinerna än. Och nu under jul och nyårshelgerna har det inte varit några rutiner alls känns det som. Vissa dagar är jag så slut så att tårarna sprutar, men det är ju bara att bryta ihop och komma igen, om möjligt lite starkare, iallafall för stunden. Tur man har pappa troll som avlastar när han kommer hem från jobbet och får en annan att känna sig duktig och bra när man känner sig som sunkigast.
Men varför är det så viktigt att bli klar med ett blogginlägg då kanske den som läser undrar, jo för att det är jag, det är min grej, och slutar jag göra sånt, då kan jag ju lika gärna sluta vara jag, eller?

Imorgon är det måndag igen och nu är alla helger och långledighet slut för den här gången och det är dags för lite rutiner igen. Moa ska till dagis, Tommy jobbar, det är besök på bvc och jag ska försöka komma ut lite mer och träffa folk. Vet inte varför jag lyckats stanna hemma och bara träffa släkten och några få vänner. Men på något vänster så har det blivit så och det är inte meningen att det ska vara så. Jag vill vara social, träffa människor inte sitta hemma i soffan med tuttarna i vädret och med kräka på axeln, jag har kommit på att det inte är jag. Självklart trivs jag som mamma, jag älskar mitt liv och skulle aldrig vilja byta bort det, men man kan ju välja att modifiera det lite. Få lite guldkant på tillvaron liksom. Det gäller att hitta de där små roliga vägarna istället för motorvägen som bara går rakt utan alltför stora överraskningar.

Nu ska mamma troll ta sin familj och sätta sig ner för att mysa med lite ris och casslergratäng framför tv´n, kanske blir det en film i kväll med pappa troll och minitroll på magen.